Josefine ~ Liv & Malvas mamma

Hejsan

Här sitter jag i soffan, dricker kaffe och lyssnar på en missnöjd bebis som pappa försöker få att somna. Det är så roligt när folk säger att min unge alltid är glad, för HAHA säger jag då, trodde ni ja. Det kanske ser så ut utåt, när man står med henne i famnen exakt hela dagen, men så fort det blir eftermiddag och man kanske måste lägga ifrån sig lilla bebis i några minuter eftersom att storasyster måste ha mat i magen till exempel, ja då brakar helvetet lös.

Nejdå, jag överdriver väl lite. Det är mycket bättre nu än för 2 veckor sedan men fortfarande väldigt missnöjd så länge hon inte blir underhållen konstant. Helst vill hon stå i någons knä och så ska man busa samtidigt. Vi är ju lite bortskämda efter Liv, snällare unge kunde man ju leta efter. Hon sov liksom från kl. 19 från att hon var 3 månader, inte var det särskilt svårt att söva henne heller, och på dagarna var det aldrig några problem att få maten gjord eller så, verkligen en oerhört lugn bebis var hon.

Jag vet inte om det är normalt eller om jag börjar bli galen, men alltså skriken gör man verkligen frustrerad. Det kanske är för att dom är två som låter nu? När Malva skriker så höjer oftast Liv också rösten, antagligen för att hon också vill höras, och mitt huvud snurrar verkligen av alla dessa ljud och tillslut blir jag så frustrerad att jag skriker rakt ut jag också, jag skäller på Liv eftersom att jag inte kan säga åt Malva att vara tyst. Men det är ju inte Liv som gör fel, jag förstår verkligen varför hon höjer rösten. Så jag kommer på mig själv att vara en usel mamma som skäller på mitt oskyldiga barn och börjar grina istället. Alltså jag grinar halva dagarna här hemma, ingenting är enkelt längre. Jag måste ta körkort, halva min tid går ju åt att planera när jag ska gå för att hinna hit och dit, barn som trotsar när vi ska i vagnen osv. Vore så mycket enklare med dagislämningar, kyrkis osv om jag bara kunde stoppa barnen i bilen och åka.

Men jag är oerhört glad att vi börjat gå på kyrkis och babycafe. Har träffat två tjejer som jag verkligen trivs att umgås med. Så roligt att ha någon att prata bebisar med igen. Så lite gladare tror jag nog att jag blivit sen jag träffade dem, jag saknar ju verkligen min bästa vän och många gånger funderar jag på om jag ska övertala Martin att söka jobb i Norrköping bara för att jag vill bo nära henne. Vi har umgåtts i princip varje dag sedan vi började första klass för typ 13 år sedan så det känns som en jobbig skilsmässa typ. Men om en vecka åker vi äntligen och hälsar på dom iallafall. Ska bli så skönt att få umgås en helg, längtar så jag blir alldeles tokig.

Vad jag ville få ut med detta inlägg det vet jag inte riktigt, ventilera lite kanske.

Ha en fin påsk alla fina ♥