Okej, här kommer en massa text från förlossningen med Malva. Jag vill gärna ha det nedskrivet så att jag inte ska glömma för mycket. Jag har fruktansvärt kasst minne. Så då kan jag lika gärna dela med mig till er.
Enda tills dagen då Malva föddes så trodde jag att jag skulle gå över tiden med flera dagar. Trots förvärkar som verkligen påminde mig om vad som skulle ske så småningom kändes det inte som det var riktigt dags än. Men jag hade fel, tydligen är det inte alltid man kan lyssna på magkänslan.
Den 2 November vaknar jag rätt tidigt, vi har tid på MVC och ska lämna Liv hos mamma innan. När jag vaknade hade jag absolut ingen känsla av att något skulle hända utan det var som vilken dag som helst. Halv 11 lämnade vi Liv, kände något svagt som ilade till i ryggslutet men hade fortfarande inte en aning om att det var förlossningen som drog igång. Vi åkte till Christina (världens bästa barnmorska som jag saknar att träffa lite då och då, haha), mätte magen och lyssnade på hjärtljuden. Hon tyckte att det var lite svårt att mäta då hon tyckte jag hade mycket sammandragningar. Jag kände inte av dom och jag nämnde heller ingenting om det jag känt tidigare eftersom jag själv knappt reagerade över det och tänkte att det var väl bara ännu en plåga att stå ut med i några veckor. Men hon konstaterade iallafall att hon trodde inte att det var allt för länge kvar, hon hade så rätt så 🙂
Vi åkte hem till mamma, drack kaffe och hämtade Liv. Nämnde till mamma att jag åtminstone hade någon slags smärta som kom och gick i ryggen så det kunde ju betyda att det var någonting som hände. Mamma blev förstås alldeles lyrisk och kunde knappt åka till jobbet. Liv skulle ju vara hos dom när det var dags, men jag trodde absolut fortfarande inte att det var idag det skulle bli så hon fick då visst åka till jobbet.
När vi sen kom hem lagade vi mat och det var först då när vi skulle äta som jag sa till Martin att det är nog faktiskt nånting som händer. Stresspelle Martin var väl på väg till Falun redan då eftersom han varit skiträdd att vi skulle föda i bilen enda sedan vi blev gravid, haha. Och att vattnet skulle gå i hans nya bil vet ni, det vore ju världens största tragedi 😉 Det var den där känslan i ryggslutet som hade gjort sig lite starkare och kom och gick med några minuters mellanrum. Hörde av mig till mamma om att det kaaaanske var något på gång ändå så hon var beredd, men att det troligtvis skulle ge med sig. Hörde även av mig till lillasyster så att hon eventuellt kanske kunde komma om det skulle behövas och ta Liv ifall det skulle gå fort.
Jag gick upp och vek tvätt men fick lov att sätta mig då det började göra ondare. Martin ringde till förlossningen. Men de ville förstås prata med mig istället. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga för jag trodde fortfarande inte på det (fattar inte varför nu i efterhand). De sa iallafall att vi fick göra som vi ville, och att det bara var att åka in när vi kände att det var dags. Gick ner och satt mig i soffan och nu började det göra väldigt mycket ondare. Ringde hit syrran iallafall så hon kom hit och gjorde oss sällskap. Jag hade ganska oregelbundna värkar. Ibland kom de med typ 15 minuters mellanrum och ibland med 8 minuter. Martin var heeelt säker på att det var dags att åka medans jag ville stanna hemma så länge som möjligt då jag var rädd att det skulle stanna av. Men när det plötsligt blev 6 minuter mellan värkarna så kändes det som att det verkligen var dags. Vi ringde Roger som kom och hämtade Liv (vart Elvira tog vägen minns jag inte riktigt, haha) och sedan drog vi iväg till Falun. Jag hade fortfarande ganska oregelbundna värkar i bilen men nu var det iallafall mellan 4-6 minuter emellan. Fortfarande helt säker på att nu ger det sig snart. Skrattade och sjöng med till låtarna på radion och bad Martin köra lite långsammare, enda tills vi kom till motorvägen mellan Borlänge och Falun. Då hade jag plötsligt bara 1 minut mellan värkarna och blev skiträdd, trodde verkligen att ungen skulle flyga ut på en gång. Men vi kom fram till Falun, parkerade på rätt plats denna gång (med Liv så parkerade vi på stora parkeringen och gick genom hela lasarettet istället för direkt in på förlossningen). Det var med oerhört tunga steg jag tog mig in. Vi fick ett rum och jag kunde knappt varken sitta ner eller ligga på sängen på grund av mina täta värkar och ryggont mellan dem. Ctg sattes och det såg bra ut. Hon kollade på en gång hur mycket jag hade öppnat mig och det var 5 cm. Jag blev galet glad över det trots att det var lika mycket kvar. Var ju rädd att det skulle vara typ 2 eller nått så de ej skulle tro mig, haha.
Jag hade fruktansvärt ont. Jag ville så gärna ha lustgasen men de tjatade bara om ryggmärgsbedövning och någon annan bedövning som jag inte ville ha. Jag ville inte ha ryggbedövning då öppningsskedet stannade av efter den på förlossningen med Liv. Jag bad aldrig om lustgasen trots att jag ville (jag är knäpp jag vet) men tillslut sa de äntligen att vi kanske ska ta lite lustgas nu, JAA TACK! Den här gången började jag faktiskt inte att gapskratta när jag fick den utan jag var verkligen helt fokuserad på att ta mig igenom dom jäkla värkarna. Jag tror jag sög konstant i den där masken alltså, hörde att dom pratade med Martin men vet inte vad de sa. Jag var helt borta och i efterhand minns jag inte så mycket egentligen. Jag grät för att jag kände mig så jäkla svag och jag ville bara hålla Martin i handen. När klockan var 23.30 ungefär så hörde jag iallafall att Martin frågade undersköterskan om hon trodde att hon var ute innan 00. Nej det tror jag absolut inte svarar hon, jag kollar klockan och tänker, ska jag ha såhär ont i mer än 3o minuter??? Hon kommer fram, tar mig i handen och säger att jag ska bara gå ut en sväng. Jag kan inte prata, får inte fram några ord, men jag känner hur kroppen vill börja krysta. Jag ser liksom på magen hur hela kroppen tar i. Hon går ut, jag försöker få fram till Martin att jag vill trycka på. Jag TROR att han då gick ut och hämtade personal för de kom in igen iallafall och barnmorskan tyckte att det var dags att kolla läget igen där nere. Mycket riktigt är jag öppen 10 cm och de gör sig redo. Barnmorskan försöker få mig att ta bäckenbottenbedövning men jag vill inte, jag vill bara ha ut henne nu inget jäkla krångel. Jag visste inte ens vad det var för något då utan det förklarade hon mer grundligt efteråt och det kan kanske vara något att tänka på till nästa förlossning.
Jag hann krysta 3 gånger, i 6 minuter sedan kom den där fruktansvärda smärtan, men underbara känslan när lilla Malva äntligen kom ut. Pang så släpper all smärta. Det där var väl inget liksom. Där ligger vårt andra lilla mirakel, så lik storasyster, och snart ligger hon på mitt bröst för första gången.
Vi åkte hemifrån ca kl 20,00 den 2 November 2015.
Vi kom till förlossningen kl 21,15.
Krystvärkarna startade kl 23,40.
Malva föddes kl 23,46 den 2 November 2015.
Vi låg kvar i förlossningsrummet i några timmar, försökte vila men vem kan det direkt efter man fått sitt barn. Sedan kom de in med lite fika och när vi ätit upp gick jag in i duschen och sedan fick vi gå till patienthotellet och checka in på ett rum där istället. Malva somnade så vi sov en stund vi också faktiskt. Vi bestämde oss för att åka hem tidigt så vi väntade bara på läkarundersökningen och sedan åkte vi hem eftersom vi längtade efter Liv ♥
Våran lilla skruttgumma som vägde 3484g och var 53cm lång. Jag gissade på 4100g när barnmorskan frågade. Lite tokigt, hihi.
Senaste kommentarer