I torsdags gick jag in i vecka 24 och det var väl då ungefär den här graviditeten slutade vara enkel. Mina hormoner gör mig galen, jag gråter mer eller mindre HELA TIDEN, nej men ungefär. Jag gråter för att jag är glad och lycklig, men mest för att jag bryter ihop över typ allt, allt är verkligen överdrivet jobbigt. Kroppen börjar göra ont, har mycket vanliga sammandragningar som gör mig lite orolig, försöker ta det lugnt och vila men det är inte särskilt enkelt med jobbet och Liv hemma. Igår och idag har jag haft lite värk i ryggen och fram i fiffin (ursäkta infon,haha) som jag tror är förvärkar. Inget direkt smärtsamt men är ju jobbigt iallafall. Troligtvis ett tecken på att varva ner lite.
Men ja, kroppen får göra hur ont den vill. Jag tycker jag är ganska tålig på så sätt, det är hormonerna som tar kol på mig. Jag känner inte ens igen mig själv längre, när jag till exempel blir arg blir jag så arg att jag helst vill sparka eller slå på något och få ut mina aggressioner. Får ofta stanna upp och andas och räkna för mig själv när Liv trotsar med mat och sömn alldeles för mycket just nu. Mitt i allt kommer jag på mig själv och undrar varför jag är så arg och börjar gråta och vill kramas istället. Folk skrattar åt humörsvängningar men det är faktiskt otroligt obehagligt och jobbigt. Tänker ofta nu för tiden att jag inte vill vara gravid längre, vill bara ha lilla lillasyster hos oss nu! Förra gången mådde jag så bra och älskade att vara gravid…
Nu fick jag iallafall ventilera lite tankar, och hoppas att ifall ni tycker jag beter mig annorlunda så vet ni kanske vad det beror på.
Vilken fin mage kusin. 😀 Jobbigt det där. Men det är ju som tur var övergående. Och det verkar vara lite så. mer sammandragningar och förvärkar med andra barnet vad jag hört. Men du har ju gått mer än hälften så det kommer gå snabbt.