Det har gått mer än ett halvår sedan Liv kom till världen. Ett halvår sen jag gick igenom det häftigaste jag nånsin gjort. Här kommer min förlossningsberättelse, för er som inte redan läst den.
Det är den 22 januari 2014, dagen då lilla Liv var beräknad att komma till världen. Jag vaknar tidigt utan minsta lilla känning eller värk. Suckar, trodde ju att det var på gång efter gårdagens kraftiga förvärkar, men förbereder mig på att gå en vecka eller två över tiden. Äter frukost och börjar sedan gå mot Mickis för en kaffekopp, som vanligt. Men stegen är tunga idag, magen tyngre än vanligt och en svag mensvärk smyger sig på. Tänker att det kanske kan vara ett tecken ändå. Väl hemma vid Mickis kan jag inte alls slappna av, magen gör ONT och jag VET att något är på gång. Beslutar mig för att ringa Martin som får komma och hämta mig då jag inte törs gå hem. När jag sätter mig i bilen 5 minuter senare kommer en kraftig värk.
Hemma försöker jag få i mig lite kycklinggryta, men kan inte koncentrera mig utan tänker bara på att jag kanske ska föda barn idag! Mina lillasystrar kommer hit då jag dagen innan lovat mamma att vara barnvakt, ”klart jag kan, det lär dröja innan det blir nån unge här”. Mina värkar blev kraftigare och kraftigare men här hemma var den ingen som trodde på mig. När jag frågade om hjälp att värma vetekudden så tyckte dom att det kunde jag väl göra själv, haha. Martin var nervös, det märktes långväga. Klockade värkarna och de blev mer och mer regelbundna, efter ett toabesök såg jag även att jag fått en liten blödning vilket är vanligt när förlossningen är igång så nu tyckte vi att det var dags att ringa förlossningen. jag hade 7 minuter mellan värkarna och de tyckte att vi skulle åka in när vi hade så pass långt att åka. Nu börjar mina tårar forsa ner för kinderna, fick en kram av mamma sen bar det iväg ner för trappen. (Nu sitter jag och gråter, bara så ni vet, haha) Tänk att nästa gång vi skulle ses så skulle vår dotter vara med.
Vi kommer till förlossningen ca 20.00. Vi började naturligtvis med att parkera bilen på vanliga parkeringen så vi gick genom hela lasarettet istället för att ta ingången direkt dit, haha. Träffade en trevlig sköterska som gav oss ett rum där vi gjorde oss hemmastadda. Andades fortfarande lugnt genom värkarna och fick små värmedynor att lägga vid ryggslutet då det var där jag hade ont.
Vi första undersökningen är jag öppen 3 cm. Lite av en besvikelse, men jag blev ju iallafall inte hemskickad. Dock var Livs hjärtljud svåra att bedöma bara genom den här grejen de sätter på magen (som jag fortfarande inte kommer ihåg vad den heter), så doktorn beslutar att de ska sätta en skalpelektrod.
Lustgasten får jag 21.30. Första andetaget HATADE jag den, blev illamående och kändes som när man druckit alldeles för mycket en kväll ni vet. Provade en gång till och plötsligt var vi bästisar, haha. Hade absolut inte velat vara utan den under förlossningen kan jag säga nu i efterhand.
Fem minuter senare när de ska sätta skalpen så går vattnet. En skalpelektrod sätter man på bebisens huvud, jag tyckte detta var väldigt obehagligt och det blev så mycket på en gång. Det forsade liksom vatten mellan benen, och så var dom där och bökade och skulle in med den där, dessutom kom det in massor med folk så jag trodde att något var fel men så var det inte. Så när detta var klart var jag otroligt lättad, det var nog då jag tänkte att fan, jag fixar det här, hur lätt som helst!
Värkarna blir jobbigare och jobbigare och det börjar bli kämpigt att endast andas igenom dom. Jag gråter och gråter och gråter, inte för att det gör ont, utan för att jag är så känslig. Undersköterskan erbjuder mig EDA och utan att tänka säger jag genast JA! I efterhand tror jag att jag hade klarat mig bra utan den. Det var otroligt skönt eftersom jag inte kände av värkarna alls på någon timme, men den drog ut på förlossningen då öppningsskedet stannade av. Kl 00.30 var jag fortfarande bara öppen 4 cm och då äntligen beslutade dem att sätta dropp för att skynda på allting.
Då satte det äntligen fart, jag började känna av värkarna igen och 03.20 började krystvärkarna som inte gick att hejda. Liv föddes 03.46 efter 16 minuters krystande i gynställning. Hon föddes med navelsträngen löst runt kroppen och hon skrek direkt. Min fina perfekta lilla flicka vägde 3840g och var 53cm lång. Hon hade lite mörkt hår på huvudet och var aningens gul. Känslan när hon lades på mitt bröst, kroppen var helt slut och jag var så trött, men det spelade ingen roll, jag hade kunnat springa ett maraton direkt bara för hennes skull. Min, VÅR, älskade lilla dotter.❤️
Senaste kommentarer