När olyckan är framme

Herregud hur ungen växer och utvecklas! Hon kan sitta, krypa (mer av en ålningsstil) och hon har börjat ställa sig mot saker, tokunge! Det är aldrig lugnt längre förutom när hon sover, men det är det här jag har längtat efter! Äntligen kan hon roa sig själv en liten stund så mamma får diska utan illvrål till exempel.
Dock är det väl nu olyckorna börjar. Det tar emot att berätta detta men det händer så lätt och jag vill inte framstå som bättre än vad jag är så.. Liv ramlade ur vår säng i förrgår. Hon har alltid sovit middag i våran säng, inringad av massa täcken och kuddar förstås, och hon börjar alltid gnälla direkt hon vaknar så vi kan hämta henne. Men inte denna gång. Jag hörde bara en duns i golvet och visste direkt vad det var. I ren panik rusade jag in i sovrummet där Liv låg på golvet. TACK OCH LOV hade vi massa kuddar på golvet också som hon ramlade på, så hon har inte gjort sig illa. Men snacka om att man känner sig som en usel mamma…. Jag grät mer än Liv, ja hon slutade faktiskt så fort jag tog upp henne.