Josefine ~ Liv & Malvas mamma

Milians förlossningsberättelse var jättesvår att skriva då jag hade så lång latensfas som är svår beskriva, men jag gör ett rörigt försök iallafall. 

Dagarna innan allt satte igång på riktigt bestod av oregelbundna värkar som kom mest när jag var stillasittande och avtog när jag gjorde något eller sov. 

Måndag 12/3

Vaknar och har regelbundna värkar hela förmiddagen med ca 15 minuter emellan. Men då kroppen bråkat med mig med alla dessa förvärkar misstänker jag ändå inte att det är något på gång förens vid 15-tiden då slemproppen lossnar. Båda mina tidigare förlossningar har kommit igång riktigt i samband med att den kommit. 

Har fortsatt oregelbundna men smärtsamma värkar hela dagen vilket gör att vi tillslut åker till förlossningen för att kolla läget. Jag är hela tiden rädd att vattnet ska gå hemma då jag har så ont, och att det ska gå väldigt snabbt efter det. 

Tisdag 13/3
Vi kommer till förlossningen ca 02 på natten. De gör en kurva för att se hur många värkar jag har, och nu har förstås allt lugnat sig och jag har EN värk på 20 minuter. Ber henne ändå undersöka mig för att se hur mycket som har hänt då jag haft så ont så länge. Tappen är mjuk och jag är öppen 2 cm. Alltså inte förlossningsredo ännu. Jag får välja om vi ska åka hem eller gå till patienthotellet och vi väljer det senare alternativet då vi har 12 mil hem och det är mitt i natten. Jag får en sovdos (sömntablett, bricanyl, alvedon) med mig för att kunna sova då värkarna gör så ont. Tar dem när vi kommer till patienthotellet och somnar efter ett tag. 

Klockan 08 på morgonen vaknar jag igen och har inga värkar alls. Går ner till förlossningen som vi blivit tillsagda och de lyssnar på bebisens hjärtljud innan de sedan skickar hem oss. Vi ska inte föda barn ännu. Suck. 

Jag känner mig ändå inte säker på att det inte är dags, så vi bestämmer oss för att stanna i Falun för lite shopping och försöka få igång värkarna igen. Medans vi promenerar runt så kommer värkarna tillbaka, fortfarande oregelbundna som de varit hela tiden. Vi hälsar på Martins syster som bor i Falun och bestämmer oss för att stanna hos henne under natten eftersom vi är säkra på att det kommer att bli bebis iallafall ganska snart. Jag försöker klocka värkarna men det är fortfarande ca 7-10 minuter mellan varje värk. Kl 18.45 har louise och barnen precis åkt till jobb/dagis. Martin går på toaletten och jag tänker att jag ska försöka vila lite på soffan mellan värkarna. Nästan direkt jag lägger ner huvudet känner jag hur det knäpper till i magen och något (som jag först tror är flytningar) rinner till så jag kastar mig ur soffan och bort från mattan. Inser att det inte är flytningar iallafall så jag ropar på martin att antingen kissade jag precis på mig, eller så gick vattnet. Jag trodde verkligen att jag kissade på mig, så galet konstig känsla. 

När vi tillslut insett att det faktiskt är vattnet som gått ringer martin till förlossningen medans jag kryper in på toaletten för att byta byxor. Värkarna tilltar kraftigt i både styrka och kommer väldigt mycket tätare, tror att det är kanske 1 minut mellan dem nu. Vi torkar upp efter oss och snor en bebisblöja av Evelina och åker sedan till förlossningen. 19.10 är vi framme vid förlossningen. Jag blir undersökt 19.30 och är öppen 7 cm. Ber om lustgas för att ta mig igenom värkarna som nu känns som de kommer konstant. Ca 19.40 börjar det trycka på ordentligt och kl 19.47 är lillebror ute. När han kommer ut har han navelsträngen ett varv kring halsen och är väldigt medtagen kanske på grund av en väldigt intensiv förlossning, så han tar ett tag på sig innan andningen kommer igång, detta var den absolut längsta stunden i mitt liv. Hör hur personalen säger till martin ”följer du med oss” innan bebis kommit igång och jag tänker att nu är det kört. Men han kommer tillslut igång med andningen och jag får äntligen upp honom på mitt bröst. 

Han föddes alltså ganska exakt en timme efter att vattnet gått, så hade vi varit hemma i Vansbro hade vi inte hunnit in till förlossningen, men det gjorde vi som tur var, jag tror inte Martin hade velat förlösa mig i bilen, speciellt inte en sån här gång då bebis inte mår helt hundra när den kommer ut. Tacksam att vi var kvar i Falun. 

Summeringen då av förlossningen med ”kluriga trean”, jäkligt lång latensfas men det gick i en hiskelig fart när vattnet väl gick, precis som jag befarade.